Dagen för kammarrättsförhandlingen kom, jag åkte ner till Göteborg tidigt på morgonen, har sällan varit så nervös som jag var denna dag. Förhandlingarna börgade kl 13.

Inne i kammarrätten satt jag, min advokat och mitt ombud på ena sidan av salen mittemot satt soc och emellan oss min sons advokat.

Kallade till vittnen på telefon för kommunen var familjehemsansvarig, skolchefen i vår hemkommun, min sons psykolog och elevassistent på min sons nuvarande skola.

Jag hade också fått en förbundsjurist (som har jobbat mycket med frågor gällande barn med neuropsykiatriska funktionshinder och LVU) att gå igenom fallet och göra en skrivelse till kammarrätten, den var väldigt skarp och tog upp mycket i min sons fall som förvaltningsrätten hade valt att bortse ifrån.

När kommunen fick göra sin talan kom det fram att de hade försökt att ändra utgångspunkt för LVU och försökte påtala att det handlade om omsorgsbrist nu istället för att det skulle vara skolan som hade problem. Min advokat försökte hålla sig till dom skälen och påvisa att de inte håller och att kommunen inte har rätt att byta utgångspunkt mitt i en pågående process. Min sons advokat ville vänta med att göra något uttalande tills efter att alla blivit hörda. Men hon ville berätta om vad min son hade sagt till henne den gång de hade träffats.

Min sons advokat berättade att hon hade varit ner och träffat min son en gång, han hade då sagt till henne att han ville åka hem och att han inte alls trivdes i vare sig familjehemmet eller skolan och om han inte skulle få komma hem skulle det gå bra att bo hos ”mor far”.

När skolchefen från hemkommunen hörde frågade min advokat hur de såg på kritiken från skolinspektionen, han svarade att han inte ansåg att de fått någon kritik utan att det var en tolkningsfråga, detta trots att de hade fått kritik på minst tre punkter, men den fanns inlämnad till kammarrätten så det kunde de själva se.

Familjehemsansvarig vittnade om att min son inte alls mått så bra under tiden han varit placerad utan att det hade varit upp och ner och att de fortfarande inte hade fått någon bup kontakt trots att han varit placerad i två månader. Hon blev också frågad av kommunen om vad hon tyckte om min och min sons relation till varandra, på det ville hon inte svara då hon sa att hon endast sett oss tillsammans ett fåtal gånger.

Sen var det dags för psykologen att vittna, hon berättade att jag hade varit noga med att se till att min son skulle få den bästa vård och att jag hade varit lyhörd och villig att lära mig om min sons funktionshinder.

Elevassistenten berättade att han var utbildad fritidspedagog, han hade aldrig tidigare jobbat med barn med autism men hade extra jobbat en sommar med barn med ADHD. På fråga om hur min son mådde svarade även han att det hade varit upp och ned, och att han hade haft ett rejält utbrott men inga fler. Fram kom också att han fått väldigt lite information om min sons funktionshinder.

I slutpläderningen var det min advokat som börgade han pratade om dom skälen (2§ enligt särskilda skäl, för att skolan inte kunde erbjuda min son en fungerande skolgång och att jag var väldigt tveksam till flytt)  och påtalade att de var mycket rätts osäkra och felaktiga och att de därför skulle skulle döma att upphäva LVU.

Kommunen läste upp sina anförande till förvaltningsrätten och kallade dom för dom skäl och menade att min omsorg brister ”bortom rimligt tvivel” så därför skulle de fastställa domen.

Sist var det min sons advokats tur, hon sa att kommunen hade misslyckats med sin placering men att jag inte kunde medge att min son skulle vara placerad där han var så därför tyckte hon att de skulle fastställa domen.

Herregud täkte jag har vi verkligen varit på samma rättegång och står hon verkligen på min sons sida? Det verkar i alla fall inte som det.

Dom skulle komma inom fyra veckor.