Jag är så himla arg på allt som har hänt den senaste tiden att jag knappt orkar organisera tankarna i skallen, för alla andra runtomkring mig går livet vidare som vanligt, men för mig står det helt stilla, det är något som också kan göra mig arg, hur kan de leva vidare som vanligt när mitt liv står helt stilla. Det är alla lögner som jag är mest trött på, de har ljugit för mig så himla många gånger att det inte ens går att räkna dem och de fortsätter att ljuga, trots att deras lögner nystas upp och sanningen kommer fram. Det gör mig så himla arg att de försöker hålla mig och min son isär som om vi skulle vara kriminella,de ändrar sig aldrig heller, det kvittar hur många domar de får emot sig, de lyckas alltid att hitta ett litet kryphål på hur de ska kunna hålla oss borta ifrån varandra, och tro mig, det anväder de sig av som om det skulle vara guld värt, därför skiter jag på sätt och vis i alla överklagningar vad kommer till umgänge, för det är en fråga vi aldrig kommer att vinna oavsett vad domen säger, om jag fick bestämma är det dax för länge sen, att ansöka om att upphäva LVU:t, men det verkar vara långt fram i framtiden, detta p g a att soc aldrig slutar att jävlas med oss.

Jag önskade att jag också kunde släppa ilskan för en stund och leva någon form av liv, men det är omöjligt, för jag är hans mamma, jag måste veta vad de har tänkt att göra med honom, men på det kommer jag inte att få några svar förrän typ veckan innan, så länge han lever under deras fångenskap så kan ingen svara på vad som kommer att hända, inte ens de själva verkar ha några svar på vad de tänker göra, men en sak är helt säker och det är att oavsett vad de har tänkt att göra, så kommer de att ljuga för mig om det på ett eller annat sätt. Jag kan inte fatta att det kan finnas så mycket ondska i världen, som den som har tagit besättningen på socialkontoret i Torsby kommun.

Av någon anledning som jag inte kan förstå så väntar jag på dom i frågan om umgängesbegränsning från förvaltningsrätten, det är deras senaste begränsning som ska få en dom, de hade sakt redan i slutet på förra månaden att dom var på väg, men än har jag inte sett någon, så jag ringde dem två gånger i förra veckan för att höra om det hade kommit någon dom, det hade det ju inte, på något sätt har jag förhoppningar på denna dom, varför vet jag inte, för om vi vinner så kommer ju ändå soc att tolka domen på sitt vis, vilket kommer att leda till att jag och min son fortfarande hålls borta från varandra som om vi skulle vara pestsmittade, men hoppet är väl det sista som lämnar människan.

Jag önskade att jag kunde få sluta att vara arg, det tär på krafterna att vara arg hela tiden, detta är ju krafter jag behöver till annat just nu, men jag kan inte styra över ilskan, den kommer med tankarna jag måste stå ut med, tankar som tar över min skalle fullständigt. Min son är mitt allt, den enda anledningen till att jag överhuvudtaget lever i dag, han har räddat mitt liv, nu är det min tur att rädda hans, jag vet bara inte hur jag ska gå tillväga just nu, men jag vet att jag med hjälp kommer att komma på det snart, och då kommer jag att göra allt jag kan för att se till att allt blir bra.

Jag fick brevet från soc igår, där stod det mycket riktigt att familjehemmet hade sagt upp sig, det hade de gjort i början på månaden, så varför jag fick denna information först igår vet jag inte. Men vem ska då ta över då, jo det förra familjehemmet, hur kan det nu komma sig, det var inte så länge sedan jag var hos soc på ett mycket förudmjukande möte tillsammans med ett vittne, där jag fick reda på att det gamla familjehemmet hade sagt upp sig och det var p g a mig, ursäkta men om det nu var mitt fel att de sa upp sig, hur kan det då komma sig att de tar på sig samma uppdrag igen?

Nu kände jag att sinnet rann över totalt, så jag gjorde något som förmodligen inte var mitt smartaste drag hittills. Jag ringde upp socialsekreterare P, hon kunde givetvis inte prata med mig, hon hade inte tid som dessa människor alltid säger, lika bra var ju det för jag hade överhuvudtaget inget trevligt att säga till henne, om det inte var för att hon ringde upp mig idag så. Jag började med att förklara för henne att min son inte mår bra alls och vad de har tänkt att göra åt saken, det visste hon givetvis inte, sen tog jag upp detta med hans mobiltelefon och hur de har gett honom ångest inför att han inte får prata med sin familj, ja, men jo hostade hon fram, det finns ju en umgängesbegränsning. Fan heller att det finns, sa jag, den har kammarrätten upphävt, sedan kom ni med ett beslut som exakt liknar det förra, det visste hon förståss inget om, såpass påläst var hon givetvis inte.

Tyvärr så fortsatte jag att mala på, jag sa åt henne att de krossar både mig och min son och jag frågade om de ville att han skulle ta livet av sig, eller om det var mig de ville bli av med, nej, hostade hon fram, det kunde hon väl inte drömma om, hon insisterade på att jag skulle komma på möte med dem och ta med min advokat, jag sa att jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att vilja komma på något möte med dem igen, med tanke på hur de hade utsatt mig vid tidigare tillfällen, hon frågade mig hur och jag tog upp bara några exempel, sen gick jag vidare med att de hade gjort mig svårt sjuk, de visste ju redan att jag varit inlagd på psyk, så jag berättade för henne att det var deras fel, utan deras press och hot mot både mig och min son hade jag aldrig blivit sjuk, jag har journaler som kan bevisa det ifall hon vill. Jag fortsatte med att fråga hur det kunde komma sig att det förra familjehemmet helt plötsligt tog på sig detta uppdrag igen, då de slutat första gången p g a mig, hon svarade med att de inte hade slutat p g a mig, utan p g a att de skulle åka på en resa, ok, sa jag, vill du ha anteckningarna från mitt helt oberoende vittne från detta möte så du kan se med egna ögon vem de skyllde på, jag fick inget svar på detta.

Summan av detta är ju givetvis att det var jävligt dumt av mig att ta kontakt med denna människa, men jag hade fått nog så mitt sinne rann bara över, jag kan inte längre bara stå och se på hur de sakta plågar mitt enda barn till döds. Det enda hon var ute efter var att få till ett möte med mig, varför har jag ingen aning om, men jag kan ju bara anta att det är för att anklaga mig för något nytt eller hota mig på något sätt, detta är ju givetvis ett möte jag absolut inte är intrsserad av att närvara på, jag kanske kan skicka ett ombud i mitt ställe, men jag tror knappast att detta möte kommer att leda till något alls.

Just när man trodde att detta inte kunde bli sjukare, så blev det det, värre också för den delen, men det hade jag förväntat mig, detta är har ju inte blivit drivet till sin spets än. Detta umgänge fick mig i alla fall att må sämre än jag gjorde tidigare, detta för min sons skull givetvis. Det började med att tåget var försenat, så jag ringde och försökte få tag på familjehemmet för att meddela att jag skulle komma senare, när jag äntligen fick mottagning så jag kom fram, så berättade jag för mannen i familjehemmet, som svarade, att jag var sen ca 40 min, han sa att han skulle ringa min son och meddela honom detta, då han redan hade åkt. Men vänta lite nu, tänkte jag, hur ska han kunna ringa min son, han får ju inte ha någon telefon, fan, de måste ha utrustat honom med en utan min vetskap, jag ringde upp det nummer som jag hade registrerat i mitt namn, på en telefon han fick i julklapp av mig som han inte har fått haft, min son svarade, han sa åt mig att jag absolut inte fick ringa, för det har soc sagt, om jag ringer kommer han inte att få ha telefonen.

När jag kom fram och vi var på hotellet så kände jag att jag var tvungen att fråga mer om denna telefon. Han berättade att han hade fått den på fredagen och att socialsekrerare P hade sagt att de skulle blockera hela hans familjs telefonnummer så att det inte gick att ringa till oss, jag frågade om de hade gett någon förklarning till varför, det hade de, de hade sagt att vi lurar i honom en massa dumheter. Herre gud! Hur sjuka är dessa människor? Fattar de inte att de förstör min son med att göra på detta vis? Han var livrädd, på riktigt för att någon i familjen skulle ringa eller skicka meddelande till honom på hans telefon, han berättade dessutom att familjehemmet hade kollat upp något program på internet, för att se om det gick att blockera våra nummer. Ursäkta, men hur sjuka är de, jag kan verkligen inte släppa detta, men tyvärr är detta bara toppen på isberget, jag fick reda på ännu mer sjuka saker denna helg som gör att jag känner mig helt handfallen, jag kan inte göra ett dugg för att hjälpa mitt barn, jag måste stå här och se på när de plågar ihjäl honom.

Min son berättade något väldigt skrämmande för min, nämligen att han hade blivit tagen av polisen på måndag natt. Jag kunde inte tro att detta var sant, då jag borde ha hört något om så var fallet. Men jag frågade honom vad som hade hänt, han sa bara att han inte visste, men att de kom och frågade om han hade något vasst på sig och att de kände efter om det skulle finnas något. Jag tänkte att min son har ju alltid varit lite för att chockera, så det var nog inte sant, men jag ringde ändå familjehemmet på kvällen ändå när han hade åkt för att höra efter vad det var frågan om. Det var mannen som svarade även denna gång, jag frågade honom om vad det var som hade hänt, om min son hade blivit tagen av polisen, han bekräftade att detta var sant, då de hade fått göra en efterlysning på honom då han hade rymmt, han berättade vidare att min son inte mår bra alls nu och att det kommer att ske förändringar, men vad påstod han att han inte visste utan det skulle jag få ta med kvinnan i familjehemmet, men hon var inte hemma, när jag ringde senare på kvällen hade hon fortfarande inte kommit hem, så jag bestämmde mig för att vänta med att ringa henne tills jag hade kommit hem.

Jag kände att hela denna situation väckte en massa frågor hos mig, som att varför hade ingen kotaktat mig, jag är ju fortfarande vårdnadshavare och framför allt hans mamma, så jag oroar mig ju, jag är orolig för honom varje sekund av mitt liv just nu, så när något sådant händer, så känner jag ju att jag behöver få veta det, jag menar vad som helst kunde ju ha hänt, han är ju i en stor stad och lättpåverkad som han är p g a sina funktionshinder så var ju detta inte alls bra.

Jag fick i alla fall tag på kvinnan i familjehemmet igår, jag kunde ärligt talat inte tro mina öron, för vad hon kläckte ur sig. Jag började med att fråga om vad som hade hänt när polisen hade hämtat honom, hon frågade i en väldigt otrevlig ton om min son inte hade berättat det, jag sa att han inte hade det, då jag inte tror att han hade situationen helt klar för sig, det är klart att han säger det, sa hon, han vet precis vad som hände, men det vill han ju så klart inte berätta för dig, då han har sig själv att skylla, hon fortsatte med att berätta att han hade rymmt från fritids vi 14 tiden och att han inte hade kommit hem på kvällen, så vid 21:30 hade de gjort en anmälan om att han var försvunnen, polisen hade hittat honom vid 02:30 på morgonen och då hade hon fått åka och hämta honom.  Jag fortsatte att fråga vad som händer nu då, jag kan ju se att min son inte mår så bra. Nej, svarade hon, nu nästan skrek hon, fortfarande med en väldigt spydig ton i rösten, det är ju för att han inte får göra som han vill, när man lever i en familj måste det finnas regler, han kan inte längre få göra som han vill, så han får skylla sig själv. Jag svarade, men hemma hade han inga problem att följa de regler han fick, det har jag svårt att tro på, sa hon detta har ju börjat någonstans och det finns ju en anledning till att han är här. Ja sa jag det började i skolan, det är därför han är placerad, skolan har dessutom fått skarp kritik för att de inte tog hand om min son som de skulle, det tror jag inte på sa hon och skolan kan ju inte ta hela ansvaret din son måste ju bjuda till själv, hon fortsatte han vill inte följa några regler, han vägrar att ta sin medicin och han sover inte på nätterna. Nej sa jag detta beror ju på hans funktionshinder, han sa dessutom till mig att han blir väldigt trött av medicinerna, kanske han behöver få komma till en läkare och kolla upp detta. Man kan inte bara skylla på hans funktionshinder, han har ju ett eget ansvar också.

Jag tror att de är på väg att flytta min son, för som det verkar så klarar detta familjehem inte av honom längre, jag kunde inte få detta ur henne, hon bara svarade med att det var ”socialbyrån” som hon uttryckte de som bestämmer, men vad jag kunde förstå på mannen så är det ju något på gång, jag kan inte fatta att hon skyller på min son, han fattar ju ingenting, denna miljö är ju absolut inte bra för mitt barn, men det kommer att bli väldigt jobbigt för honom psykiskt och fysiskt att flytta ännu en gång, det är som om de inte fattar att det är människor de har att göra med! Jag funderar i alla fall att skriva ett mail till soc och fråga dem varför jag inte blivit informerad om att min son hade rymmt så att polisen var tvungen att hämta honom, det andra hoppas jag att jag får reda på i det brev de skulle skicka till mig då jag inte kunde komma på möte med dem, hoppas att det brevert kommer idag.

Jag känner mig väldigt nervös och orolig inför morgondagen, tänk om jag inte klarar av att åka tåg, tänk om jag bryter ihop fullständigt, sen vad händer när jag träffar min son, tänk om tåget är försenat, ska han stå där på perongen då och vänta? Jag har många frågor i huvudet, jag vet att jag ska försöka att ta det lungt och ta det som det kommer, men det är svårt, jag kan inte styra mina tankar just nu, ett stort problem när det går runt i skallen på detta vis är att jag inte kan organisera mig, jag måste ju packa osv, se till att allt är i sin ordning inför morgondagen, men det är svårt när jag inte kan tänka klart. Jag var i alla fall till soc imorse och hämtade tågbiljetterna, de hade inte kommit igår, receptionisten var sjuk, så det var den nya socialsekreteraren P som kom med biljetterna, när jag fick reda på att det var hon som skulle komma så bad jag min pappa att snabbt komma in, så att jag skulle slippa att möta henne ensam, jag måste ju ha ett vittne, för man vet ju aldrig vad dessa människor får för sig att säga, jag litar inte på dem det minsta lilla, förmodligen med all rätt med tanke på vad de har utsatt oss för tidigare.

Självklart håller jag på att längta ihjäl mig inför att få träffa min son, jag är bara ledsen att det är så kort tid vi får spendera med varandra, det är ju han också, han skulle också vilja stanna över natten, men det sa V bestämt nej till, som om det skulle göra något om han fick det, det är väl ingen som kommer till skada för det, men det är klart de måste ju visa mig att de har sin makt, det är ju i stort sett vad allt handlar om för dem vem som har mest makt, men för mig och min son handlar det om något mycket mer viktigt, det handlar o våra liv, så vi skiter väl fullständigt i vem som har mest makt, det är totalt oviktigt i situationen som råder.

Jag försöker att fundera lite på vad jag och min son ska göra när vi är tillsammans, men det är inte så lätt att komma på något när vi inte har någon bil, vi kan ju liksom inte åka någonstans, det är ju inte så kul för min son att sitta på ett hotellrum hela dagen han vill ju heller inte gå omkring på stan, det är ju något han har hatat sedan han var liten, så det är minst sagt svårt att komma på något som vi kan göra, men just nu spelar vi efter soc regler, vilket innebär att det bara är att stå ut tills vi har visat dem att jag inte gör några fel. Hade jag fått betämma hur det skulle vara så skulle min son få komma hem på helger och lov, fastän det är klart fick jag bestämma helt och hållet så skulle han ju komma hem föralltid, det är ju en dröm jag alltid kommer att hålla fast vid, jag vet ju att varken jag eller min son gjort något för att förtjäna denna situation, det var bara en maktgalen rektor, som dessutom var politiker som ville bli av med min son som hon såg som ett problem för att det var valår, sen har maktgalna socialsekreterare tagit över kampen, och de har gått in i det som om det skulle vara ett krig de utkämpade.

I morse ringde den nya socialsekreteraren till mig, hon som har tagit över istället för V som numera är ifo chef, jag blev så tagen på sängen när jag hörde att det var hon, hon har varit med sedan min son var liten baby, hon var med och skulle försöka få till en plan hur umgänget mellan min son och hans far skulle se ut, sen har hon jobbat som kurator på skolan. Jag fick ett brev förra veckan ju att hon hade tagit över, tydligen så har hon inte fått informationen om att all kontakt ska ske via mail. Jag blev alldeles iskall när jag hörde att hon var på andra sidan av luren, hon sa att hon ville ha ett möte med mig, då de hade varit nere och träffat min son och skolan, de ville göra en sammanfattning om hur min son har det, min första reaktion blev, nej, jag kan inte komma på möten med er, med tanke på hur det har sett ut tidigare, hon sa att hon förstod att det hade varit en konflikt oss emellan, jag sa, ja och det beror inte bara på mig, i alla fall, så sa hon, ska jag tolka det som att du vägrar, jag sa, nej jag vägrar inget, jag skulle bara föredra om jag kunde få det skriftligt, då min advokat är tjänstledig för stunden och inte kommer tillbaka förrän första juni, oj det var länge till sa hon, hon skulle kolla med sin chef  V och höra av sig via mail senare.

Jag är livrädd att detta samtal skadar resten av processen, jag kunde inte dölja mina känslor inför dem, så hon måste ha hört att jag inte var särskilt glad att hon ringde och att jag hyser agg emot dem, det syns ju inte via mail, inte heller om jag är beredd på att jag ska prata med dem, men det var jag ju inte denna gång. Och som det ser ut så har faktiskt dessa människor förstört mitt liv, jag är en helt annan människa nu än vad jag var innan allt detta började, jag har dessutom varit allvarligt sjuk psykiskt p g a vad de har gjort mot mig, och det tar längre tid att komma tillbaka än vad jag någonsin kunde drömma om, jag hade ju bestämt mig för att de inte skulle få knäcka mig, men det lyckades de att göra,  jag hatar dem för detta, men det jag hatar dem mest för, är ju förståss att de tog mitt barn ifrån mig utan anledning.

Det är bara att kämpa på och hoppas att jag klarar av allt som komma skall, för tyvärr så är allt detta långt ifrån över, jag hoppas bara att jag inte har förstört något med detta samtal som inte borde ha inträffat, för om man tänker på hur det har varit hittills så har de använt allt emot mig som tänkas kan. Jag försöker att fokusera på min son så mycket jag kan, han bara måste få komma hem, det bara är så, han kan inte leva i denna situation, han kommer att bli skadad för livet p g a detta. Jag vet inte om jag har berättat detta tidigare, men socialsekreterare V hade sagt till min son att han var placerad p g a att jag inte kunde ta hand om honom, han berättade detta för mig under ett umgänge, han sa att det var därför han var så arg på mig, så vad jag kan se, så gör de verkligen allt de kan för att hålla oss ifrån varandra, sen försöker de se till att min son är arg på mig när vi väl träffas så att de kan säga att våra möten går dåligt. De leker Gud och det är farligt…

Nu har jag gått tillbaka till mitt stenansikte, jag låter ingen se vad jag har gått igenom, men det kvittar ju i och för sig om det syns på mig eller ej i denna lilla skithåla alla vet ju ändå, så blickar har jag på mig så fort jag lämnar mitt hem, önskade att jag kunde trolla bort dem, men det går inte de står där och dömer mig oavsett jag visar hur jag mår eller ej. Just nu har jag fortfarande fullt upp med att försöka komma tillbaka till mitt liv igen, få någon form av vardag, men det är svårt när jag inte får ha mitt barn, allt känns så meningslöst när jag inte har honom med i planerna på hur vardagen ska se ut, förut så har det ju varit honom jag har utgått ifrån, på senare tid så har det varit att få hem honom som varit på agendan, inget annat har liksom spelat någon roll, men jag har fått en kall dusch av verkligheten, jag har varit tvungen att se verkligheten för vad den är, min son är inte här hos mig och det kan ta lång tid innan han får komma hem igen, så under tiden måste jag tyvärr försöka att hitta någon form av vardag.

Till lördan ska jag i alla fall åka och träffa honom, med blandade känslor som vanligt, det kommer antagligen att bli extra jobbigt att lämna honom denna gång, då jag ska bo på hotell över natten utan honom, han åker tillbaka till familjehemmet redan kl 18 på lördan och jag ska inte åka hem förrän 12 på söndan, det blir en lång tid där nere utan honom, jag kommer att hinna tänka mycket under denna tid. Jag känner mig också lite nervös inför att åka tåg, det är ganska många byten, jag har ju klarat det förr trots att jag många gånger gråtit hela vägen hem, det är väl i och för sig tur att jag inte känner någon på tåget, de allra flesta försöker låtsas att de inte ser mig, precis som jag vill ha det, men det känns ändå lite nervöst, jag är alltid typ lite rädd att jag ska kliva på fel tåg eller så, men det går nog bra.

Idag ringde kuratorn på Barn och ungdomshabeliteringen till mig, hon sa att hon hade pratat med soc och familjehemmet angående att jag ville att min son skulle få någon att prata med, de hade gjort upp att de skulle ha ett möte med min son tillsammans med kvinnan i familjehemmet för att utreda vad han har för behov. Jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte säga något dumt, för vad jag vet när denna kvinna är med så lägger hon orden i min sons mun, han får inte med egna ord berätta hur han mår, så har det i alla fall varit när jag har pratat i telefon med honom och hon har avlyssnat oss, då har hon typ sagt, när min son t ex säger att han tycker att något är tråkigt, att det tycker han inte alls osv. Nej, fy jag är så trött på hela denna situation att jag kunde spy på allt, men det är bara att bita ihop, inte visa några känslor och kämpa vidare.

Jag testade att ringa min son igår, jag ringde två gånger och fick inget svar, några timmar senare ringde kvinnan i familjehemmet upp mig, hon sa att hon såg att jag hade ringt och frågade vad jag ville, jag svarade att jag skulle vilja prata med min son, hon sa med en väldigt otrevlig ton att jag inte skulle få det ”inte idag” sa hon, jag frågade varför, är han inte inne eller, nej, sa hon det snorkigaste hon kunde, ok, sa jag, kan jag ringa honom imorgon då, ja, ring vid halv tolv, sa hon. Min son ringde upp mig vid elva tiden idag, han sa att han skulle cykla till en kompis, så det var därför han ringde upp tidigare. Han berättade ganska chockerande saker b la att han hade köpt ett flak med energidrycker och familjehems kvinnan invände inte, så jag antar att det är sant, min son tål inte denna dryck, den ger honom hjärtklappning och det tycker jag att de borde veta, dessutom tror jag inte att det är så smart att låta ett barn mer ADHD dricka detta, hemma får han inte det i alla fall.

Jag tror jag har börjat se verkligheten som den är, jag kan inte längre gömma sanningen där längst in i mitt innersta, den kommer sakta men säkert upp till ytan och jag mår bara sämre och sämre, jag känner mig som ett tomt skal, jag känner inte igen mig själv, innan allt detta hände så klarade jag av vad som helst, nu har jag svårt att ta mig upp på morgonen, spegel bilden av mig är inte heller den samma det är en annan människa som står där inne och tittar tillbaka på mig, jag känner mig helt värdelös, jag är inte hel, jag kommer inte att bli hel förrän jag har mitt barn tillbaka, utan honom är jag ingen. Förut kunde jag låtsas som om allt detta inte hade hänt, så länge ingen nämnde min son så gick det alldeles utmärkt att gömma mina känslor, det funkar inte längre, nu står sanningen och stirrar mig rakt i ögonen och jag kan inte längre gömma vad jag känner, tårarna kommer helt okontrolerat, jag är inte längre ett ansikte av sten, sorgen över vad jag har förlorat visar sig, jag gillar inte detta, jag önskade att jag kunde glömma…

Jag vill absolut inte glömma mitt barn, men jag vill glömma allt som hänt, jag vill ha hem mitt barn och försöka komma tillbaka till någon form av liv, jag vet att ingenting någonsin kommer att bli som det var, men på något sätt kanske vi kan försöka hitta tillbaka till någon form av liv igen. Men ska jag säga sanningen om vad jag tror, så tror jag inte att jag någonsin kommer att få hem mitt barn igen, jag tror mer och mer att han kommer att få leva i detta fångenskap ända tills han fyller arton år, detta för att allt tar dubbelt så lång tid som jag någonsin kunde föreställa mig. Jag känner mig död inombords…

Ja, idag är det dax, jag ska ringa min son och prata med honom under avlyssning, jag håller på att försöka förbereda mig mentalt inför detta samtal, vi har inte gjort upp någon tid, så jag tänkte jag skulle testa om en liten stund, missförstå mig rätt, det är helt underbarat att få höra min sons röst, men familjehemmet är en annan sak, det är alltid kvinnan som avlyssnar oss och hon har en hel del att säga, hon lägger ord i min sons mun och avbryter med sina åsikter om saker och ting, sen bara vetskapen om att hon också sitter där i andra änden är helt fruktansvärd, man känner sig som om man skulle vara en av landets värsta brottslingar, jag undrar ju hur min son känner det om jag känner på detta vis, det måste ju vara ännu värre för honom.

Idag ska jag ändå försöka att få lite mer sagt till min son än jag brukar, det är ju mycket vi ändå har missat under dessa två veckor, sen vill jag ju berätta för honom att jag ska komma nästa helg och höra med honom vad han vill göra osv, det kanske blir svårt att hitta på så många aktiviteter, eftersom vi inte har någon bil som kan ta oss till olika platser, men förhoppningsvis så bokar soc det hotell jag önskat, för då är vi ändå mitt i stan. Vi kanske heller inte behöver hitta på så väldigt många aktiviteter, det räcker ju att vi ska få spendera tid tillsammans och få chans att prata med varandra, utan att någon ska avlyssna oss.

Nu måste jag sluta för jag ska testa att ringa min son, hoppas att jag orkar uppdatera igen lite senare för att berätta hur det hela har gått, ofta är det svårt för mig att hitta orden när jag har träffat eller pratat med min son, men jag hoppas att det ska gå bättre denna gång, så att det inte tar flera veckor innan jag orkar skriva igen.

Smärtan äter upp mig inifrån och det blir aldrig bättre,den finns alltid där vid min sida som en ond ande, jag trodde nog på något vis att alla piller jag stoppar i mig skulle lindra smärtan, men så är inte fallet, tankarna på all tid vi har förlorat och hur allt detta kommer att påverka min son inför framtiden är värst, hur det än kommer att gå med allting så finns ju tyvärr alltid minnena kvar, de etsar sig fast i våra medvetanden oavsett vi vill det eller ej, det är så orättvist, allt detta har inte bara påverkat oss på ett vis, det har förstört hela våra liv, sen måste man försöka hitta en vardag i allt detta, man måste återgå till ”det normala” oavsett man vill eller ej, inget kommer ju att ens bli i närheten av normalt så länge jag inte får ha mitt barn vid min sida, det känns som om ingen i min omgivning kan fatta detta.

Värst av allt måste det ju ändå vara för min son, han har ju blivit berövad allt som är normalt i sitt liv, de har flyttat honom till andra sidan av landet och kapat all hans kontakt med sin familj, jag vet att det känns fruktansvärt för honom. Jag är väldigt rädd för hur detta kommer att påverka honom i hans fortsatta liv, för som sagt även om han kommer att få komma hem, så kan ju inget ta bort minnena från honom, han kommer alltid att minnas, så länge han lever. Det är ju precis som en kidnappning, de håller honom instängd och isolerad, han är dessutom iaktagen i stort sett hela tiden så att han inte ska göra något som de tycker är att gå över gränsen.

Nej, jag förstår att smärtan aldrig kommer att ge sig, det är något vi båda måste lära oss att leva med resten av våra liv. Men hur fruktansvärt det än känns, så kommer jag aldrig sluta att kämpa och vi båda måste hoppas på det bästa in i det längsta, men just nu känns det svårt. Imorgon ska jag ringa min son igen, jag hade hoppats att detta i alla fall kunde få kännas possitivt, men det gör det inte i och med att vi ska ha en människa som avlyssnar oss, det blir inte många ord växlade då, det hela känns bara stelt och onaturligt. Sen måste jag planera inför vår nästa träff, skulle jag få planera som jag vill så skulle jag ju givetvis ta hem honom, men det är en omöjlighet av anledningar som jag inte får ta del av, eller så finns det inga.

…kom jag in på min blogg, min dator har strejkat ett bra tag nu så jag har inte kunnat göra typ någonting. Lördagen jag spenderade med min son var med väldigt blandade känslor, han var liksom små ledsen hela tiden, förutom när han fick sina presenter, han blev väldigt glad över dem, vi var och tittade på flygplans museet, sen bar det av till cloetta fabriken, de har en affär där med massa godis och min son fick välja och vraka i vad han ville ha, jag känner att jag vill skämma bort honom den lilla tid vi ändå får ha med varandra, han sa ”vad generös du har blivit mamma”, då berättade jag för honom att jag ville vara det den lilla tid vi får ha med varandra. Han blev som vanligt väldigt ledsen när det var dax att ta avsked, men han gjorde allt han kunde för att inte visa det för mig, stackars min lilla älskling, jag ville i och för sig inte visa för honom heller hur ledsen jag blev, vill ju inte spä på hans oro.

När jag kom hem blev det då dax att deala med kommunen om nästa umgänge, det ska ju ske utan mina föräldrar och nu har jag ingen bil heller, det var någon stolle som slog sönder den, förmodligen ett fyllo, polisen har tagit honom så de vet vem det är, men inte jag. Då var det till att få till det hela med umgänget då och om jag ska åka tåg så måste jag stanna i Linköping minst ett dygn, så jag skrev till dem att jag vill ha ett hotellrum och en tågbiljett om jag ska ta mig dit, helst så skulle väl min son kunna få övernatta, jag vet att det skulle göra honom väldigt glad. De skulle fixa hotellrum till endast mig över natten. för min son får inte övernatta för det är bestämt att det ska vara dagumgängen. Jag har fortfarande inte svarat dem vilken dag jag ska åka ner, men jag tror att det blir lördag och att jag sen åker hem på söndag, det kommer förmodligen att kännas hemskt att spendera natten på ett hotell i Linköping utan min son, men tyvärr är det ett måste om vi ska få träffas alls.

Idag har varit en hemsk dag än så länge känslomässigt, jag har en oro i hela kroppen och känner mig totalt nere. Jag saknar mitt barn så mycket att det gör ont i hela mig och vart jag än vänder mig ser jag saker som påminner om honom, annars ser jag barn som är ute och har roligt, då tänker jag på att min son också kunde vara där bland dem. Jag fattar inte hur jag ska överleva denna dag, den är fruktansvärd, inte kan jag ringa till mitt barn heller för att bara höra hur han mår, nej det får jag inte, det måste ha gått två veckor, så ska någon avlyssna oss också, vilket leder till att han ändå inte säger hela sanningen om hur saker och ting ligger till, inte jag heller för den delen, våra samtal blir hemskt stela, men det är väl det de vill. Jag önskade bara att domen från förvaltningsrätten kunde komma och att domen är åt rätt håll, för då är det slut på deras avlyssning, men det är klart soc gör som de vill ändå dom eller ej.